Kati Hiekkapelto

Med en bakgrund som performanceartist, punksångerska och speciallärare debuterade Kati Hiekkapelto som deckarförfattare 2013 med Kolbri (samma titel på svenska 2017). Med sina böcker om kriminalpolisen Anna Fekete har hon fått ett internationellt genombrott och är översatt till flera olika språk.

För debutboken Kolibri nominerades hon till en Petrona Award och till det Skandinaviska Kriminalsällskapets pris Glasnyckeln. Boken fick lysande recensioner även i Sverige och valdes till en av årets bästa deckare i både Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten.

2015 kom uppföljaren Suojattomat (”De försvarslösa” på svenska 2018) och fick då det finska deckarpriset Vuoden johtolanka. 2016 kom den tredje delen Tumma (ännu ej på svenska, men en tänkbar titel skulle kunna vara ”Den förbjudna”).

Kati Hiekkapelto är född 1970 i Uleåborg, Finland. Hon utbildade sig till speciallärare och har bland annat arbetat som det med den ungerska minoritetsbefolkningen i Serbien. Hon bor nu på Hailuoto, en ö i norra Finland, på en gammal bondgård med sin man, tre barn och många djur. Hon är också sångerska i punkbandet Parrakas nainen (ung. Skäggiga damen).

Hennes huvudperson, Anna Fekete, är en invandrare till Finland från före detta Jugoslavien. Hon arbetar som kriminalpolis i norra Finland. Som barn flydde hon från kriget på Balkan till Finland. Ett återkommande tema är främlingskap, invandring och multikulturella utmaningar. Hennes närmaste kollega, den medelålders manliga polisen Esko, är mer eller mindre uttalad rasist, men de finner ändå sätt att samarbeta.

Möt henne på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall 7-9 november för att få veta mer om henne och hennes författarskap.

 


Här kan du Köpa din biljett till Deckarfestivalen direkt!

Senaste verk/Recension

Kati Hiekkapelto: De försvarslösa (2018)

Drömmen om att hitta hem

Kati Hiekkapelto har en obönhörlig framåtriktning i sin mycket täta polisroman De försvarslösa. Boken är den andra om polisinspektören Anna Fekete och hennes kollegor vid Uleåborgspolisens våldsrotel. Berättandet är mycket tätt och effektivt och sitter som en väl figursydd dräkt åt hennes historia och karaktärer. Det erbjuder en skarp och kärv spegel till vad man, möjligen lite fördomsfullt, kan uppfatta som en finländsk nationalkaraktär.

Trots framåtriktningen så är en av författarens allra största förtjänster att hon faktiskt verkligen bryr sig om alla sina personer, stannar upp och förmår ge dem en specifik plats i den väv av öden som hon låter läsaren få möta. Personer som alla bär på någon slags vingklippt rotlöshet. Eller kanske ska det snarare beskrivas som att de alla söker ett hem någonstans.

Huvudpersonen Anna Fekete är finländsk polis, född i gamla Jugoslavien (ett land som de facto inte längre finns), som lever ensam och skypar med sin mamma och farmor som bor kvar i gränslandet mellan Ungern och nuvarande Serbien. Hon har också sin bror Ako i Finland som den enda påtagliga förbindelsen med det förflutna.

Samtidigt som Anna Fekete får ett par svårförklarliga mord i samma hus i en förort till staden att gripa sig an accentueras hennes personliga frågor om var livet är på väg i och med att hennes farmor dör borta på Balkan. Anna kan dock inte åka till begravningen eftersom hennes arbetssituation ytterligare kompliceras av att en ung pakistanier på flykt får förtroende för henne som en möjlighet att få hjälp med en ansökan om asyl i landet. Han dras också in i de båda parallella mordutredningarna.

Anna Feketes arbetssituation är alltså mer än pressad från flera håll och är knappast lindrad av hennes närmaste kollega Eskos krav på utrymme under utredningsarbetet. Esko är en medelålders, överviktig, kollega som uppvisar starka släktdrag med vår svenska Evert Bäckström, hos Leif GW Persson. Både när det gäller alkoholproblem, sviktande hjärta, förstorat ego och djupt rotade fördomar om invandrare.

Polisen Anna Fekete tar då sin tillflykt till vad som i litteraturen brukar kallas ”vanligt hederligt polisarbete”. Dvs sökandet efter hållbara fakta i stället för spekulationer. Sökandet efter spår, noggrann faktaresearch när det gäller mobiltelefontrafik, spårsäkring och DNA, utvidgade vittnesförhör med mera.

Tack vare detta förmår hon till slut lösa de båda morden och härleda dem till en ganska vardaglig och ickespektakulär orsakskedja. Just detta blir i sin essens en bild av kraften och storheten i Kati Hiekkapeltos författarskap. Även om det finns spektakulära och braskande teman i periferin till historien, som till exempel ett hotande gangsterkrig mellan banditgängen Hells Angels och Black Cobra och deras intrång i Finland, väljer Kati Hiekkapelto att berätta om brott i en mer vardaglig och oglamorös mening. Vanliga och lite sjaskiga brott. Inte mindre katastrofala men i en mening mer alldagliga.

Jag är djupt fascinerad och intresserad av att få följa alla de människor som författaren valt att presentera för oss. Det är ett spektrum där vi alla kan hitta en plats eller ett rum att identifiera oss med. Rum med plats för alla våra frågor, våra ofullkomligheter och varma drömmar om att ”hitta hem”. Hem på alla upptänkliga sätt.

Jag älskar redan huvudpersonen Anna Fekete och väntar ivrigt på att nästa bok ska bli översatt och komma ut på svenska.

Tomas Melander / Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall

 


»Kati Hiekkapelto resonerar ovanligt klokt om ursprung och tillhörighet, och om livet i exil i ett land där man aldrig känner sig helt hemma.« | Lotta Olsson, DN

Smakprov:

Nu kan du läsa ett smakprov från “De försvarslösa”.