Inger Frimansson

Foto: Göran Segeholm

Inger Frimansson började sitt yrkesliv som journalist men har sedan debuten 1984 en mycket rik och omfattande litterär produktion bakom sig som omfattar både lyrik, romaner, noveller och ungdomsromaner. 1998 debuterade hon inom kriminallitteraturen med thrillern ”God natt min älskade”. Den utsågs samma år av Svenska Deckarakademin till årets bästa svenska kriminalroman. Sedan detta genombrott innehåller hennes produktion över 40 olika titlar inom olika genrer.

Hon blev även 2005 prisad av Svenska Deckarakademin för thrillern ”Skuggan i vattnet”, en fristående fortsättning på ”God natt min älskade”. Länge var Inger Frimansson enda svenska kvinnan som fått priset två gånger.

Förutom hennes deckare och kriminalromaner har också ett antal spänningsromaner för barn och unga kommit fram ur hennes författande. Hennes senaste roman utkom i april 2018 och är en psykologisk thriller, ”De sista rummen”.

Externa länkar:
Blogg http://www.frimansson.se/index2.htm
Wikipedia https://sv.wikipedia.org/wiki/Inger_Frimansson
Förlaget http://www.norstedts.se/forfattare/116559-inger-frimansson


Här kan du Köpa din biljett till Deckarfestivalen direkt!

Svenska Deckarfestivalen recenserar:

Inger Frimansson – De sista rummen

”Allting är inte som det synes vara.”

Det är en formulering som dyker upp på flera ställen i Inger Frimanssons De sista rummen. Som läsare, precis som huvudpersonen, journalisten Viol, tvingas du gång på gång ifrågasätta vilka regler och överenskommelser som kan tänkas gälla på den plats där dramat utspelar sig.

Vi befinner oss i ett stort hus, minst tre våningar, som av allt att döma är eller har varit ett hotell. Siffrorna på dörrarna tyder på det. En mycket sällan bemannad receptionsdisk likaså. I ett hus där portarna ut verkar vara låsta.

En kvinna vaknar upp i ett främmande rum i detta hus. Hon kommer dessutom inte ihåg sitt eget namn Hennes enda minne är hennes två barn och mannen Hans som nu verkar vara försvunna.

I huset möter hon ett antal disparata gäster. För att ordna in henne i ett sammanhang får hon det tillfälliga namnet Viol i väntan på att minnet ska återvända. Hon ger sig hän åt att försöka spåra upp sina barn och sin man.

I detta märkliga och skrämmande ingenmansland utspelar sig De sista rummen. Den stämning som byggs upp och alltmer skruvas åt bär helt och hållet häxmästaren Alfred Hitchkocks signum och Inger Frimansson behärskar suveränt att göda både läsarnas och huvudpersonernas alltmer stegrade oro och rädsla.

Den stora frågan om vad som kan ha hänt både Viol och hennes familj och det vinddrivna hotellet blir alltmer alarmerande och verkar sakna både naturliga och begripliga svar. En katastrof? Ett krigstillstånd?

När Viol alltmer enträget och desperat försöker hitta ut ur det mardrömslika tillstånd som hon försatts i blir kontakten med övriga hotellgäster också allt svårare. Under oklara omständigheter försvinner och dör ett par av hotellgästerna och dunkla historier ur hotellgästernas förflutna kommer i dagen och bildar ett än mer förvirrande mönster. På flera sätt svävar så småningom Inger Frimanssons berättelse fritt i ett mentalt rum. Vad är verkligt och vad är övernaturligt eller magiskt i förloppet?

Tillsammans med den mystiske portieren Gregor dras Viol in i en kamp på liv och död mot en fiende som inte låter sig definieras i normala mänskliga termer. Dolt i husets väggar och i springor under golvlister gömmer sig förintande och hotande väsen eller krafter som kan både kväva och fräta sönder allt liv och berättelsen blir en katt- och råttajakt där Viol måste uppbåda alla krafter för att klara sig.

De sista rummen blir en hisnande skräckhistoria där du som läsare ständigt måste ompröva dina referenser och finna nya förklaringar till de förväntningar du byggt upp under läsandets gång. Boken är både en skräckis, en thriller och en isande fantasyhistoria på gränsen mellan dröm och verklighet. Eller overklighet om man så vill.

En rasande skickligt berättad historia som aldrig släpper taget om dig som läsare. Den förmår hålla dig i ett hisnande järngrepp hela vägen mellan pärmarna och innan berättelsens slut är du lättad att de i alla fall finns kvar att hålla fast vid när du lägger boken ifrån dig.

Tomas Melander / Svenska Deckarfestivalen