Christoffer Carlsson

Christoffer_Carlsson

Deltog i Festivalen 2014.

Han debuterade 2010 med romanen Fallet Vincent Franke, som utgavs 2010. Året efter kom Den enögda kaninen som följdes 2013 av den Den osynlige mannen från Salem, som belönades med Svenska Deckarakademins pris för årets bästa svenska kriminalroman. Priset utdelades vid en cermoni på Elite Hotel Knaust i Sundsvall i maj.

Carlsson är fil. doktor i kriminologi vid Stockholms universitet.

Han senaste bok, som utkom i år, är Den fallande detektiven.

Stockholm, natten till Lucia. I en gränd ligger sociologen Thomas Markus Heber död. Leo Junker är tillbaka på våldsroteln och utreder fallet tillsammans med Gabriel Birck.
I Hebers forskningsanteckningar finns tecken som tyder på ett kommande politiskt attentat, men vem är det som ska utsättas? Och vem är den skyldige? När det otänkbara inträffar rasar ett kraftigt snöoväder, och mitt i stormen befinner sig Gabriel och Leo, som inte inser att de rör sig rakt mot gärningsmannen.

Hagsätra, femton år tidigare. På en fest träffas två unga män som råkar ha likadana tröjor. Det är så det börjar.

Christoffer Carlsson har skrivit ett brev till sina läsare:

Jag tror att vi alla har något som skaver i oss, något som vägrar att sluta klia. En gång brukade jag kalla det för besatthet, men det gör jag inte längre. Begreppet besatthet gör inte direkt att personen man försöker förklara för vill bjuda på en öl. Men jag ser det som min uppgift att få det som skaver i mig att också skava i läsaren, om än bara för ett ögonblick. Det ska bränna till. Och jag tror att vad som gör det för mig, det som verkligen kan framkalla sömnlöshet, är det till synes självklara.Alla kommer vi från en släkt med skelett i garderoben. Alla har vi på något vis blivit både förstörda och välsignade av våra föräldrar. Och vi söker alla efter en identitet, en kärlek, ett hem – något som gör att vår korta tid på den här ensamma, blågröna planeten känns meningsfull. Det är en självklarhet som vi ständigt lever med och något sådant kan aldrig vara ovidkommande. Så jag skriver om det.Det lustiga är att det överhuvudtaget inte är något jag tänker på just då, i det kreativa ögonblicket. Just då är mitt enda mål att skriva en så rumpsparkande, adrenalinkickande, rolig, sorglig och vacker berättelse jag bara kan. Men jag går dit mina karaktärer tar mig. Och när jag ser tillbaka på dem, eller när jag bara backar ett steg för att få en överblick, visar det sig att mina karaktärer ofta tar mig tillbaka till liknande platser och frågor. Till frågor om att fly och om att komma hem. Om barndom, uppväxt och vad som formar de identiteter vi bär. Om beroenden, sexualitet, våld, och avgörande perioder i människors liv. Det är det som kliar i mig. Det som vägrar sluta skava. Där tror jag att jag finner mitt lilla manöverutrymme, och där kan det till och med vara så att jag har någonting av vikt att uttrycka. Jag ser mitt kreativa skrivande som mitt största fritidsintresse, och det innebär att jag tycker att det är fantastiskt roligt. Men jag tar det likförbannat på stort allvar. Jag ser det som att det är en liten, liten chans för mig att få göra min röst hörd. Det är en uppgift jag är tacksam över, men det innebär också att det är en uppgift jag ser som viktig.För mig – och för att förhoppningsvis själv finna svaret på frågorna som vägrar sluta skava – finns det inget annat att göra. Min debutroman Fallet Vincent Franke är första steget. Det är en olycksbådande roman om två till synes omaka, utstötta människor som, av orsaker de kanske varken kan påverka eller förstå, snart finner sig själva i varandras närhet. Kanske börjar de falla för varandra, någonstans i utkanten av det samhälle vi kallar Sverige och som är tänkt att vara vårt hem.

Vänliga hälsningar, Christoffer